United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att springa och ställa till förtret för sig!
»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var öde och tom då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det allra värsta.
Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning. Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig. Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring. Hon svarade: Jag har icke kunnat handla annorlunda.
Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram emot sundet. "Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen, hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro.
Hon fästade den på modren och hviskade sakta: mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: Hanna! hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den sökt en annan. Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud vare lof, Gud vare lof!
Det blev hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i den djupaste vanmakt. Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina huvud och slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig.
Vår energi väckte lif der inne, dörren gled upp, en lång karl visade sitt hufvud och tillkännagaf, att här ej var någon budeja; han förestod sjelf sin säter. Det var alltså om honom en gumma talat, då vi på förmiddagen rastade i hennes säter och drucko mjölk.
Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom. Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara olik alla andras.
Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.
En port stod öppen: jag sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår. Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag. Jungfrun steg in och sade: Det är en pojke därute som vill vara här.
Dagens Ord
Andra Tittar