En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade Axel Ahlberg. Han ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han aldrig mera besvära dem. Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks teologi. Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som han smusslade under ett skrivunderlägg, Stellan visade sig i dörren.

Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet, drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved erbarmligt, fort man rörde vid honom. Hon hade hittills alltid varit kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen. Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och stälde allt godt hon kunde.

Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik». I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte.

Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. han aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att uppskatta andras. "Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att minsta sätt känna sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min. "Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset.

Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga händerna dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem. sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana tillOch han lade händerna dem och gick sedan därifrån.

Kom hon ned gården, slank Pettersson in i vedboden och visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka. När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare.

Han tog honom med middagspromenad. Visade honom stadens skönheter, sade namnen aktörerna i hörnet af Regeringsgatan och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och saknade sjelftillit. En middag klockan tolf när de skulle till gymnastiken, sade vännen: Kom med in Tre Remmare och ät frukost. Nej, vi måste i grekiskan! Äh, vi ge grekiskan lof i dag. Skolka!

Hans hållning talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han var van vid den tunga järndräkten och övad och väl förfaren i alla äventyr en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom den största förlägenhet. Det är kittelbotaren! utropade Sofia hånfullt. Han är det, som kastar sin egen broder och herre i hästsmutsen!

Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och tydligt sade: »Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg

Han hade icke heller mycket allvar med sitt sökande efter Guds rike, att han därför ville försaka allt hvad han ägde. Herren gaf honom dock ett ljufligt löfte, som visade en evighetsvinst såsom frukt af denna försakelse. Han sade: Du skall en skatt i himmelen.