United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde han själv med ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten: var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, han , Stellan, kände, skulle kunna bli en stor skald?
Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt, att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom.
Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt liv. Stellan drog sig så småningom hemåt. Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför sig. Han ropade på honom: Bor du på den här gatan? Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård. Ja, men där bor ju jag också!
Han kände sig stolt över att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns två kamrater, som voro verkligen predestinerade: Axel Ahlberg och Pelle Stenberg, vilka båda två händelsevis voro de två i klassen, han hyste den största respekten för.
Han var rädd för Axel Ahlberg, rädd att han själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle gärna vilja vara hans vän.
Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. Han trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv. Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som skulle räcka några år och sedan försvinna.
En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han aldrig mera besvära dem. Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks teologi. Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren.
Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg, en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom. Instinkten förbjöd honom.
Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade: Det hindrar väl inte, att jag kan bo där också? Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde. Hos änkefru Johanson. Ack, ja visst. Det var livat! Man får röka där, svarade Axel kort. Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan: Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång? Det kan jag väl göra.
Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta. Sutto de och skrattade åt honom...? Han blev het över hela kroppen. Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och då höll sig Stellan försynt undan.