United States or Uzbekistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var en underlig flicka, inte sant? Albin såg plötsligen lömsk ut. Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu! Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då? Ja det tror jag vad jag vill! Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och... Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma... Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va? Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln: Jo, ja, kanske För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur, ska vi lyckas. Ja. Stellan rodnade.
Och löjtnanten, han va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte va färdiga snart, så skulle han skjuta dom. Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon berättade. Han var försjunken i sin mor. Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds? Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på! Han rös till.
Nu, när Kerstin ä borta? Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan: Va ska vi göra nu? Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod... Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra. Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.
Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade: Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig.
Den var lika lång som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort tonfall i rösten: Ska du ha allesamman ? Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så stilit. Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan. Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena.
Kan du låna mej 100 kronor? Nej, kan du? Ge nu och prata inte smörja! Man brukar ge ett i taget. I bättre mans barns hus, ja. Här ge vi 3. Sats!!! Flåt, flåt! Straddla!!! Nä. De här va trevligt! Hur ser joken ut i den här boskapen? Går du med? Sitt inte och söla! Tekniken! En krona kostar de! Kort! Nå, blir det något av? Hur länge dröjer de? Fem friska. Det fattas en krona. Jag har satt.
Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! Va?
Den ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius’ stämma, den andra var Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv: Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv