United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vartåt befaller herrskapet att vi går? frågade främsta bäraren. Till gästgivargården. Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande. Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar nog till gästgivargården. Sergeanten gjorde så.
Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike. Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt småsnarka i sitt hörn.
Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som den var. Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta med handen utsträckt. »Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till?
»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det, är det...» Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.
Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka. Spelade jag? Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se sig för. Ja, men jag var inte henne när! Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti det! Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
Abraham stannade mitt framför honom. Men Andersson vinkade högtidligt avvärjande. Bara bara ur vägen en smula godhetsfullt om jag får be Vart ska Andersson gå? Vart sa herrn? Vart vart fan Till himlen. Ser herrn. Jag går till himlen vart jag går ser herrn men det är en förbannad trängsel godhetsfullt ur vägen Och Abraham gick ur vägen.
Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli. Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö. Gymnasister!
Adolf får säja vad han vill. Amelie sade: Jag tror jag ska ta en människa som kommer och går, så slipper man maten! Den äldre herrn med det violetta ansiktet sade: Poh! Poh! Och i detsamma skrek Anna-Lisa till. Hennes skrik fyllde luften mellan Hans Majestät Konung Karl XIII och Wahrendorffsgatan. Den lille gossen med fräknarna på näsan reste sig sakta upp från sandhögen.
Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med talt om lysning. Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana! Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon spelte ju med era pojkar här.
Frun i huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter. Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han ständigt be om förlåtelse.