Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2024
Folksamlingen var nu så stor att en polis som stod på Arsenalsgatan vände sig om för att slippa bli störd. Tira, grabbar, ropade en pojke, som var på väg hem från skolan, dom har tagit en spion! De ä han me ansiktet! Ä han tysk, sade en liten flicka som går i Åhlinska skolan och som hade utslaget hår som var lockat med tång. Anna-Lisa skrek.
En rörelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de släpiga ögonlocken. Även Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla med samma intresse och aktning. Detta intresse var i själva verket en honnör för minnet av Willmanska släktens huvud, professorskan Anna-Lisa. Den kraftfulla kvinnan hade nämligen under sin halvsekellånga glansperiod årligen väckt tre
En liten rar unge var hon, Maglena, med det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt, med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var för att se till den sjuke gossen. De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa kanske skulle bli stannande, ängslade dem. Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut. "Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa.
Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att folk skulle tröttna att ge. Gullspira var af samma mening som Maglena.
Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå." Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt vägen. Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor.
När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar " "Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena och gjorde ett hoppande af ifver. "Jag tror mest att de hette så.
Antes blick har varit skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark andes hela styrka.
Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade smådrängarna när de satte sig till motvärn.
Hon är duktig te mjölke nu Gullspira." Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm, skummande mjölk. "Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen. "Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen. Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna.
Dagens Ord
Andra Tittar