Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 juli 2025
Och låt mig bara hållas, men kom aldrig till min stuga, ty jag känner på mig att det skulle bringa olycka. Jägmästaren lovade och han kämpade tappert med sin nyfikenhet, men en höstkväll blev den honom övermäktig. Han smög sig bort till kojan, som timrats upp för flickan.
Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
Men jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en storbondgård." "Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt Maglena full af förväntan. "Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små ullkardor.
Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna voro i alla fall inte nöjda med kosten. De tjurade och surade, voro ovilliga i arbetet, och det hela gick trögt. Slutligen ledsnade den goda gumman på deras klander och lämnade dem i sticket. Att finna en ersättning var inte lätt, och jägmästaren hade stora bekymmer, som han händelsevis råkade anförtro åt en ung kvinnlig släkting.
"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar lika lätt för två." "Säger du det. Gud vet ändå !" Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle och ville han ju behålla.
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt." "Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. "Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor.
Hvad var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få värme och vård. Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände hufvudet och såg på husbonden. Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.
Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd under renhuden där. "Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot henne. Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den. Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera, blef nästan flat.
Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor. Hon var så ifrig, hans lilla hustru.
Dagens Ord
Andra Tittar