Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 maj 2025
"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan sjukdomen börja på te ta na." "De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa våran gick undan för den här skulle komma iställe." Hustrun såg fast och allvarligt på mannen.
Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i skogen. Herre gulla Ante de är någe som rör sig här ute!" Maglena kröp intill brodern. "Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som två ögon midt i svartgrenarna." "Där? Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
Och att nu ändå varsna sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde betyda. Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen stämde in: "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..." Ante hann ej längre "Barn ! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
Månke gick storbelåten till dörren. "Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo." In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen. Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen. "Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu så som en ändå dragi na hela dan."
"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen. Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne. En ko hördes råma vildt och skälfvande.
Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande. Månke han kom på fötter igen, och det med fart. "Herre gulla! Gosse! Stinta! Sir ni! Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss." Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter.
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt." "Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. "Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor.
Jag sparde en just för den skull." Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas mun. "Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. Ska du rent kväfva lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes begärligt öppna gap. "Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en storbonde tjugu och mer." "Herre gulla, då ha väl kungen hundra. Int rå jag me så månge." Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af. Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt.
Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd att komma när en så'n Guds ängel ." Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all glädje i lifvet flytt honom.
Dagens Ord
Andra Tittar