United States or Åland ? Vote for the TOP Country of the Week !
De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri, fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista "fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.
Hon kastade dem blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet. Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det. »Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till att det var för mig du inredde rummen?»
Hans hållning talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han var van vid den tunga järndräkten och övad och väl förfaren i alla äventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom den största förlägenhet. Det är kittelbotaren! utropade Sofia hånfullt. Han är det, som kastar sin egen broder och herre i hästsmutsen!
"Hör, nu ringer det till jul, nu få vi sjunga julsånger!" utropade gossen, och med silfverklara röster började de sjunga: "Si, natten flyr för dagens fröjd, Och änglars röst från himlens höjd Det bud till fromma herdar bär, Att född den gode herden är." Far och mor gingo in till barnen och togo dem med sig in i högtidsrummet, där de tillsammans sjöngo den sköna julsången till slut.
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, därför att han inga barn ägt." "Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. "Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, raraste småstintor.
Han bugade för damerna Theander och Alexander, som något förlägna besvarade artigheten; därpå fortsatte han: Den äkta mannen sa alltså: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan jag lugnt berätta, ty det var det oskyldigaste i världen. Vi sutto sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men rätt vad det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga!
Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror av trohet och icke av otrohet. Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt.
Jag har sorg, som du ser, sade hon. Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han. Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och pupillerna glänste. Albert! sade hon. Han svarade inget: blott såg. Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem mycket ännu.
Om aspiranterna till de goda friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka sig.» »Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en liten smula sanning däri.
Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen. "Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.