United States or Spain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ändock kom han utan lill Märta-Greta ! Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras. "Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan.
Hon kröp på alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na !"
Han strök hennes kinder, hennes händer. "Lill'stinta, lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej." Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat släppa honom.
Han gaf till ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam. "Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till. "Märta-Greta ! Ni mått väl si Brita-Cajsa, hörer du!" Ante skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt. "Hvar är Märta-Greta?" "Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll värmen i er, och håll er mellan granprickarna." "Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande skydd.
"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra så många. "Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."
De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å." "Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante och blickade upp omkring sig. "Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt lite hankigt framför Brita-Cajsa. "Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
"Pumm" skulle dockan ha, hon, som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst. "Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle." Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp förlägen.
Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt människoförstånd. Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent". "Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes icke ingå i Märta-Gretas föreställning.