United States or Slovakia ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus." "En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro, getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade. "Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det.
Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det så vara månde. Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt småstintorna.
Men, som sagdt, dom är väl snart här, bå' ungar och get." Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna, Brita-Cajsa och Anna-Märta. De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger.
"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak", sade Anna-Lisa, lite försmädligt. "Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. Där, som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."
Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras hufvuden emot getens varma ragg. "På de vise kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få stanna. När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om den granna frun, som var så mild i ögonen.
De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om dem. Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och knusande öfverlägsen hållning. Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen.
Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle brännas af den flammande elden. Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt eget bakbord, på en inte allt för ren trästol.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade. Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet. Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten. Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå för bå folk och fä."
Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. Men det skall väl inte dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade om, Pelle." De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.