United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ... Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja? Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara? Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer? Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst. Och så en dag säger han: Hvad tyckte mor om henne? Hvilken? sa jag så oskyldigt. Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor! Du menar Ingrid Bengtsson? Hvem skulle jag annars mena? Bra.
"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?" "Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke märkvärdigt!" "Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena.
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun, jag...." Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret. Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det är onödigt så länge frun finns i huset.
Men är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen det har ingen gett mig förr. Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt. Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet.
Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukadt med en glänsande hvit duk, med fint porslin, och härligt doftade den rara steken, garnerad med sviskon och stekta äpplen. Och hvad som var ännu härligare: steken hoppade ned från bordet och kom rätt fram till henne, den fattiga flickan. Då slocknade stickan, och blott den kalla stenväggen syntes. Hon tände en ny.
Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras hufvuden emot getens varma ragg. "På de vise kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa och drog den tunna duken bättre om hufvudet. "Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt lunsiga, men nya, rara laddarna. "De var en sak de.
Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn.
Han blev stående vid dörren en stund och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till slut sade hon: Vad ä de han vill? Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om förlåtelse för att Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade: Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och så ber han mig hålla käft.