En enda gång hade de druckit kaffe Operabaren med påföljd att en av Ziris bekanta genast kom och hälsade henne, kastande en förundrad blick den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde detta sätt ett par månader.

Savignan förblindas af middagshöjdens dämon, ger vika för sina sinnen och invecklar sig i ett brottsligt förhållande. Det är af ingen särskild betydelse för själfva tesen, att Savignans älskarinna icke är en troende.

De ogudaktigas ord ligga lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun. De ogudaktiga varda omstörtade och äro icke mer, men de rättfärdigas hus består. I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad. Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde penningeutlånarnes fulla förtroende, glömde han även sina skulder och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr. Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.

I stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.

Han blundade i solvärmen, och det yviga håret bredde ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med det kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.

Men reta icke bröderna som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän det bär med mig. Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern: Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin glömma dig. upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare. Man satte af. Bjellrorna klingade åter.

Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet skulle de intet betyda.

Den stackars Myro suckade djupt, och när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var den bästa hon ägde, fällde hon tårar. Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och det var först hon stod färdig att ut för att försöka sin lycka för dagen, som hon åter kom att tänka sin rumkamrat och vän. Men var är Rakel?

Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen hvad latinaren kallade verecundia.