United States or Indonesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen, men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles stilla och hörde hur orgeln brusade igen.
David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i stel, stum sorg på mannen i korgstolen.
Jag skall gå upp och läsa Ziris brev är det då ännu ej slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta? Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för Nilenius, ännu räddare nu än förr.
Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte erinra sig varje detalj.
Vid porten ångrade hon sig igen, men han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp.
Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri försvunnen.
Alltså han drack ännu ett glas, häftigt, som om han varit ivrig att bli berusad sedan var det Ziris rum. Jag minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag minns henne också, hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så mjuk i denna sammet.
David gick fram till honom och sade utan att närmare tänka på det, skakande av rörelse: Jag ångrar mig, jag har gjort illa kan det finnas förlåtelse för detta? Kan ni förlåta mig eller bara ej tänka så bittert på mig? Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela sin längd och såg genomträngande på David. Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr.
Mannen med glasögonen Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port innan han gick upp och ringde.
Du har väl ingenting att lipa över kärlek och barn och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här sitter här, säger jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande, jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag!