United States or Somalia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och hon svarade: »Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. Ser du?» Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden, lastade med stenar och sköt ut den igen. »Hör du inte?» sade Elsa.
Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.
Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård. Bor du också här? frågade Josef. Stellan pekade upp på sitt fönster: Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig. Josef värdigades ej ens svara. Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram: Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna.
Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade: Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor. Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna.
"De är grant lass. Är det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen får torka uten." Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet. "De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n sättpotatis." "Käre dej.
Jag såg honom, så jag känner igen honom. Det är han som gjort det. Hon pekade på vagnslidret. Den där kan I släppa. Vi släpper ingen, mumlade länsman, drog sig uppåt stallet. Var bara lugn, kära mor. Vi släpper min själ ingen. Mor i Sutre tog lyktan från gästgivarn och steg uppför trappan. Hon vände sig om, nickade. Lars och Träsken lyfte varligt upp den döde och buro honom emellan sig in i salen.
Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn. Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der, det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.
Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan. Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring henne och följt henne.
Det var ordet. Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en knivsegg. Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter. Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt hatten bak i nacken.
Dagens Ord
Andra Tittar