United States or Namibia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ärmarna på denna klädning voro mycket vida, från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött skiftande hull vart synlig.
En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen. Kyrkan skall stängas, sade han. Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk himmel. Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas skymning.
En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet och sängen, om den så ville.
Ja, nådens Herre du, Lys nåd uti vårt sinne, Att när det dagas ute nu, Ej mörker rår där inne. Ty bodde vi i solens hus Och idel strålar såge, Men hade icke dig till ljus, I dunkel natt vi låge. Kom, du vår rätta sol och dag, Sänd af ditt ljus en strimma, Och synden i vår själ förtag, Som är dess natt och dimma. Du lifvets sol, i Kristus här Till världens fröjd uppgången!
Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det, så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager. Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del af viken.
Har otrons kalla vinter flytt, Har hjärtat lifvats upp på nytt Utaf den klara nådesol, Som skiner från Guds kungastol? Ack, fattigt blommar dock vår jord, Hur härlig än dess prakt är spord, Mot mänskans själ i tro och hopp, När lifvets sol för den gått opp. Den solen blid, den solen klar, Som varit förr, än världen var, Hur är det, har vår själ fått se En strimma af dess ljus sig te?
Sjung, arma gosse, sjung! Din rodd blir annars tung, Din hand vid åran domnar snart, Och hvem skall sen ge båten fart? En våg ej rör sig mer, Af sol och dag jag ser En strimma blott vid västerns bryn, Och mörk i fjärdens djup är skyn. Säg, arma gosse, säg: Hvart skyndar du din väg, Allena, sträfvande och trött, Då natten själf har somnat sött?
Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred; Endast unge fänrik Blume sof ej med. Eld och ifver brände i hans tappra sinne, Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne. Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt, Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt, Blott i öster, mellan skogens toppar dragen, Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan och död.
Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet. Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort. En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman.