United States or Tuvalu ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten. Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än den i korporalens hem.
Genralen känner den Och vill ej öfverge sitt folk i nöden: Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män, Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än, De trotsa honom, som de trotsa döden. Hvad under! Brusar han ej upp af harm Vid detta trots? O nej, han står betagen, Klar blir hans panna, blicken ljus och varm; Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm, Och återskenet syns i anletsdragen.
Nu blev det äntligen vila för tankarna, ett stort och gott lugn att dröja hos den vita elfenbensdockan. Ingenjören satte sig bredvid honom och lade händerna på bordet. Vänstra handen var fri från fläckar, likaså bindeln kring halsen. Ansiktet var blåvitt. Ingenjören nickade långsamt. Och då Abraham icke besvarade hälsningen, sade han: Du får förlåta din gamle far. Det har varit en svår natt.
En enkel hjärtlighet, en flärdlös tro Från första stund skall du hos honom röja Och känna dig så väl, så full af ro, Som skulle i ditt eget hem du bo Och vid din egen faders sida dröja. Nämn endast ej ett namn, ett namn, som må Om ock för evigt plånas, ur vårt minne, Säg allt, och lugn han höra skall därpå, Men nämn ej ordet Sveaborg, ty då Är friden bruten och i storm hans sinne.
Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför. Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri. Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer.
Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de kristna. Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel. Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan i natt.
Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det? Sara, du skulle stå framför mig jämt! Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro skull! Tillåt mig att dröja litet. Glömma?
Om han kunnat dröja ett par timmar till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och då varnande med en betydelsefull blinkning.
Kanske när allt kom omkring, att det var han , som burit sig åt som en humbug och inte de andra. Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga gestalt. Men han anade dess existens.
Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på soffan i sitt eget rum? Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom salongsfönstren föll öfver golfvet.