United States or Tanzania ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEONTES. Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört Med denne yngling till vår strand Eurysakes. LEIOKRITOS. Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss Af honom, då han låge död som denne nu. LEONTES. Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp, Om blott en konsterfaren vård han finna kan. LEIOKRITOS. Finns någon här, som kunde skänka honom den?
Skyndsamt hunno vi smygande fram till ändan af staden, Men där stannade tvärt den ena kamraten och sade: 'Vänner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen, Rädda och tomma, men mig syns bäst, att vi borgarelåsen Pröfva förut och taga, hvad nyttigast är för vår resa. Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldlös Vandra min väg, och jag tog af männerna hjärteligt afsked.
Först när han blef äldre och lärde känna ett stort antal menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan är en underlig ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog sig lika äfven i det dubbellif de föra: det som syns och det som icke syns, det som talas och det som tänkes tyst.
Men på fanan syns ett gyllne äppel, Utur äpplet gyllne kors sig tränga, Och från korsen sväfva sen i vaggning Gyllne tofsar ned på Boschkos skuldror. Fram hon träder, Militza, tsarinnan, Nalkas honom, fattar hästens tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Talar sen till honom sakta detta: "Boschko Jugovitsch, min gode broder!
Den finge ej förstoras, om Eurysakes I lifvet vore; om han dött, den kunde ej. HYLLOS. Är det ditt ord, det sista? TEKMESSA. Mitt beslut du hört. HYLLOS. Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig; Jag måste till de våra. LEDSVENNEN. Drottning, Hyllos' arm Syns blöda. HYLLOS. Blott en rispa af Timokles' spjut; Han kastar det ej mera.
Vi älska lifvets vårglans, äfven vi, Men den, som varar än, sen vårar gått förbi. Vi hunnit pröfva åren mer än han; Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden. På ängen bleknar blomman, bäst hon brann; En annan lott än hon har blomman ej på kinden. . Hvem älskar henne ej, den dag hon ler? Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.
Ja, det är samma här, han nu för an, Föryngrad i en ätt, men ej en annan, Och därför vet han, hvad den vill och kan, Och därför, när han ser den rygga, mörknar han Och sänker som af blygd den stolta pannan. Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga af, Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga, Och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf. Hvar stund är dyr.
Var det er man som hade segerhufva? frågade den ryska frun med artificielt, men väl speladt intresse. Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än! Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej... Åh! hvar var jag nu igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du, från pappas bakficka.
"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade Nymark till Lagander. "Förälska dig bara inte i en annans." "Jag enleverar henne från Karell." "Nå nå!" "Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans egendom." "Hur vet du det?" "Åh, det syns nog.
Och hvitare vågor slå Mot stranden redan, och halfbränd står På branten furan och sviktar För stormens växande il. Dock syns ej ett segel än; Mot svarta molnet i fjärran blott Bryts stundom flyktigt en ljusning, Af måsens vinge en blixt." Hon tystnade, stormen röt Med fullväxt stämma i rymden ren, Och tungt ur djupet i gensvar Ljöd böljans flämtande suck.