United States or Fiji ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bergmästaren hann knappt utsäga det sista ordet, innan han häpet lyfte huvudet, ty en människoröst ljöd över honom ur kronan på en av de högsta ekarna. Det var en väldig stämma, enslig och högtidlig som en predikares, och orden flögo långsamt och sjungande bort över trädtopparna. Därpå skall jag svara dig, far, ropade stämman.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad, Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar. När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna, Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången, Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Den andra skålen utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra basunen ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad, men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje utgöt sin skål i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4; den tredje basunen ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna vardt malört, 8:11.
Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av gråt att talaren blev stum. Modern hade avsvimmat i faderns armar. Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.
Ett jubel Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden Kring den gamle, och han själf, af sångens Glädje gripen, glömde nöd och sorger Och föll in med ord. Den sköna psalmen, Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer", Ljöd i stilla darrning från hans läppar. Och den blomstertid var kommen. Sommarn, Som han sjöng om, var af inga murar Utom honom stängd.
Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här, Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär: "Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?"
Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång bort.
Men leendet stelnade hastigt på hans läppar, ty ur droskans djup ljöd åter ett rop: »Kusken! Kusken!» Det var en kvinnlig röst, och Erlandsson drog ofrivilligt in tömmarna, varvid hästen med största beredvillighet stannade. »Vad i », sade han och böjde sig över kanten. Det var mycket riktigt ett kvinnligt väsende som hängde halvvägs ut genom vagnsfönstret. »Kusken, vad vill detta säga?
Du får inget besvär alls med ormen och behöver inte ge den någon mat. Den äter nämligen endast var sjätte månad. Den heter Polly och är mycket snäll och tillgiven. Sanne vännen Alfred ." Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet.
"Mamma, känn på min panna, hur den bränner." Alma närmade sitt bleka ansigte till honom. "Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina händer äro orena. Men säg det inte åt någon." Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter: "Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller." "Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten." "Hvarifrån." "Uppifrån. Från himmeln.