United States or Falkland Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som honung och dock så metalliskt klar. Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon. Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne.
Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa ljuva ord. Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla? Klangen i hans stämma vart mildare och mildare. Ja, min moder är Singoalla. O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast?
När i morgonlugnet öfver fjärden Första gångens ringning ljöd och klangen Hann hans öra, var den dof och mattad, Och han fann sig långt från kyrkan, längre, Än när först han lade ut från hemmet. Och det ringdes andra, tredje gången, Och från fjärran än blott kommo ljuden. Och mot höjden hof den gamle ögat, Såg mot gråa skyn som med en fråga, Utan kraft och råd och hopp och bana.
Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i öfversättning. För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och utropen i norska språket ljuder starkt nekande , ja rent af opponerande mot det man anför.
Den lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med ett utfruset stackars litet människobarn.
När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och tycktes liksom drömmande lyssna på klangen.
Alla dessa förändringar förskrifva sig från i går. Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke, hvad morgondagen bär i sitt sköte.» Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara.
För Oihonna blott ljuf är sången, När med klangen af drabbande svärd Harpan ljuder, och segrar Stormlikt brusa på bardens läpp. Blott för hjältar hon flamma kunde, Älska blickar af trotsande mod. Gå, du suckarnas yngling, Ingen tröst för din sorg hon har." Harm sig tände i Rurmars öga, Rodnad spreds på hans bleknade kind, Bort han vände sitt anlet, Och ur grottan försvann han tyst.
Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord: »Châteauneuf å, honom skaffa vi väl ur vägen!» Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det varade.
Hon liknade en barnunge som rett sig en trädgårdstäppa, förnumstigt arbetat, petat och plockat på flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart strå och fått det hela till förundran prydligt, prudentligt och nätt. Mitt i hagen; bland snår och klängen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt: Nå, nå, lilla barn, du arbetar ju bara för bocken! Det var inte sant; men nu var det sant.
Dagens Ord
Andra Tittar