United States or Kenya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag har också i mantelsäcken flera små blåsor med den röda färg, som grekerna lägga på sina hästars hovar och som är fägnesam för ögat. Och gäller det, offra vi livet för dig, Inge! Mig är det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade jarlen. Men hirden är längesedan övertalig. Och du har femton svenner, som bära dina facklor, och tjugu, som betjäna dig vid bordet och sängen.
Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade: Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.
Det hörde hans gamla korporal, Slog döende ögat opp: "Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, Ej höfs att om skam här orda, Ni förde en tapper tropp. Gud gifve, att alla som vi ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hafva vi fallit till sista man, Ty den främsta var vasaflocken, Och på oss gaf fienden eld.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud, Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat, Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling. Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag, Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla, Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat Fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans Skuldra hon lutade ned sitt lockiga hufvud och talte: "Visst långt mindre, än själf du förmodar det, goda Johanna, Känner du mig och förstår, hvad mitt innersta tänker och drömmer.
Vågorna vräkte upp över stenarna under våra fönster och så långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas kammar mot den mörka havsytan och de små skären, mot vilka havet bröt. Som kaskader av vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade fram av tyngden från hela havet, som från väster låg på.
Han tog genast plats vid en af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen. Hans följeslagare blef något senare synlig.
Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat, Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda, Hämtade kött in, hämtade smör och mujkor och kalja, Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken Tog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta.
Hon, som ville dö med honom, tog den sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss. Ty det högra ögat var slocknat och borta.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja, Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln, Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar. Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud, Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat, Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt, Liksom om något han saknat ännu.
Dagens Ord
Andra Tittar