Kan man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld, mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed.

Jag kunde ej anse den ene sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten.

I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt, Hans guldbesmidda tjänare; Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar, Betraktande med häpnad allt. Miljutin blott, den gamle, silfverhårige, Tog i de andras fröjd ej del: Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp, Nadeschda än ej kommen var.

Var god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren klippte till med ett nytt: Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne disken! Ta hit dosan nu, ska farbror lite grovsikt.

Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr. OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf i stället. FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det.

Hon satt en gång samma strand Och såg mot samma fjärd. Hon såg sin älskling lämna land Och styra hit sin färd. Vid klippan där blef sjön hans graf, Ej ens hans lik den återgaf. Och därför hennes hemska ro, O främling, ej förströ! Låt hennes sorgsna blick bo I djupet af sin sjö. Det är det enda, hon har kvar Af all den glädje, fordom var!

Vid skilsmässan hade jag velat kyssa handen vår goda moder, som utan något predikande lärt mig korsets väg, men en känsla av vördnad, liksom för något, som ej får vanhelgas, höll mig tillbaka. hon i andanom emottaga denna gärd av tacksamhet från en vilsegången främling, som nu dväljes undangömd i ett fjärrbeläget land. Ludvig den helige gör mig bekant med salig Orfila.

Kemien har ej blott till vårt slägtes gagn förädlat de skatter jorden gömmer i sitt inre, ej blott skapat nya industrigrenar, som sysselsätta millioners armar, hon har lyftat breda flikar af den förlåt, som höljer naturens, ja till och med det organiska lifvets verkstad.

Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära. Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, avspeglar den ena människans hjärta den andras. Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; bliva ej heller människans ögon mätta. Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, ock en man genom sitt rykte.

Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus Sällade mången sig , som försmådde den glädtiga dansen, Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal. Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus. Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade: "Se dock, dansar ej du, danskunnige broder?