Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för hennes man. Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne der; det åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste vara tålig och förlita sig Gud; nog håller han vård om oss.

Num har gjort henne . Icke får renen klaga, att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin köpta egendom.

Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen, framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid, tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds enfödde Son, som tar skulden sig och frälsar menniskan.

Bara för lillens skull, ser frun: ut lite mer. Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme förmiddagen och en eftermiddagen? Äsch, det är inget roligt att och valla solsidorna längs husen midt dagen, styf som en tändsticka; nehej , det är inte det jag vill. Du önskar ? Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det här lifvet någe' för mig inte!

Nu var det afbrutna hviskningar ... hon kände hur han, hennes man, såg den andra. Du är sjuk, Sigrid, Adolf såg ifrigt ned henne, vill du in i ett annat rum kanhända? Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i ögonen. Men, att hon kunde blotta sig ! Hon, gamla menniskan! Hon blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda tankar bort igen.

Och till hvad gagnade ett sådant öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand. Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne.

Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton har han väl läst högt, tills det dragit litet länge ut ... ungt folk ... en svartsjuk fru ... frän Åbotrakten, der är' di alltid tråkiga, ... nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf han är alldeles betagen, nog vet man, unga menniskan!

I allmänhet besitter han stor kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig ofta till verklig poesi: »Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner, En dimma som förgår, et reep som siälar binner, Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh, Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.

Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men »de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja, hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika. Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de öfversvällande behagen skrämde henne.

Han slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar för Guds misshag och sin egen allmakt. » M. Jag är uti silke klädder, Och min säng är kostelig. D. Jag med ormar åt tig beddar Och med matkar skylar tig. M. Hvar man seer och hedrar mig. D. Men si, Gud förachtar dig. M. Alle mig nu til handa.