Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2024
Kerstin berättade och Sven åhörde med ångestfullt hjärta huruledes patronen i egen person kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord.
Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?" Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din." Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg.
Rågen vaggade, och längs gärdesgårdarne vuxo höga hallonbuskar, tunga af bär. Lingonen stodo stinna och rodnade på ena sidan, de trifdes öfverallt på de sandiga tufvorna, fetmade för hvar dag och trängdes i klasarne. I de fuktiga dikena suto ännu en mängd öfvermogna åkerbär bland blommor och strå, lärkorna sjöngo alltjemt och sparfvarne småqvittrade i säden.
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick. Jo, medborgare-Konsul.
Vår älskvärda värdinna behandlade oss som kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss. Då vi på eftermiddagen lemnade hennes säter, vexlade vi visitkort, och vi medförde sålunda ett synligt minne af en rigtigt älsklig säterjente. På vidder och sätrar.
Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var ensam.
Och det låter ganska vackert hit in. Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade: Vad då? Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna. Valborg sade: Det är sex stycken borta vid grinden. Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen
Han är ju vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...? Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med den andra stödde han sig mot en grof käpp.
Trodde verkligen inte Axel att om han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan skulle ha märkt det med samma...? Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem, rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att hans vän hade en skruv lös.
Dagens Ord
Andra Tittar