United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Amman sändes med tvenne slafvar, som buro dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just invid murarna af sjelfva hufvudstaden.
Att kalla mig stackare! Du amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af mitt portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts, derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på sina knän att be om förlåtelse. Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af sinnesrörelse. Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag!
Hon tyckte icke om denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman, hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen kommerserådet Guroff.
Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?" Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din." Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg.
Hon vågade nästan icke taga i sitt barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande i tyst hån. Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? frågade den unga frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra.
Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma. En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ... åtminstone då hon icke hade annat att göra.
"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma den.