United States or Cook Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom.
Det var som om benen ej ville bära honom. Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! Uppenbarelsen! Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning!
Jag kände blott min sällhet, visste blott, Att hon och jag i världen fanns ej annat, När jag i jublande förtjusning sprang Den korta väg, som skilde oss ännu, Och föll på böjda knän vid hennes fötter.
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull. Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet. Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd; och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det. Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
Och han föll ned på sina knän inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta, du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så som nu har skett.
Han kastade sig av hästen och kom fram till henne. Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord? Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade? Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln högrest, men med sänkta ögon.
Där kom han i kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop, begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet och stack huvet i ett stövelskaft.
Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän och bad: Herr Erland... fader... gör mig icke illa! Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck! Upp, min gosse, och för mig till din moder! Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp. Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne?
Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: »Så sant jag lever, säger Herren, för mig skola alla knän böja sig, och alla tungor skola prisa Gud.» Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv. Låtom oss därför icke mer döma varandra.
Med djupt böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp ventilen. Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst.