United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !


TEKMESSA. Hör jag ej ett gny Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock? Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve! De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus! LEDSVENNEN. Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand. Haf tålamod och ansträng ej ditt öra ; Snart tystnar allt.

Hvem kallar du din nästa här, Den du all din bana Skall hålla som dig själf kär, Som Herrans ord dig mana? Hvem är den man, Hvar finnes han? denna strand, I fjärran land, Hvar skall man honom spana? Är det en skyld, den samma blod Har närmst med dig förenat, En moder ljuf, en fader god, Den Herrans bud har menat? En vän kanske?

Är det en fågeltropp, Du skrämt vid stranden opp, Är det en lom, är det en and, Du jagar nu från strand till strand? Du, som från skog och fjäll Mig frågat mången kväll, Mig frågat förr, mig frågar än Hör, eko, hör mitt svar igen: Jag ingen fågeltropp Har skrämt vid stranden opp, Det är ej lom, det är ej and, Jag jagar nu från strand till strand;

RHAISTES. Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son, Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll: Att skåda dig, att skåda dig här, min strand, Och främst af allt att skåda dig i denna stund.

Sundet mellan Lovön och Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga, skogiga strand.

Och jag flög ut i världen, full af mod, Med hjärta glödande af kärlekens Och af den anade bedriftens sällhet. Här sorlar källan, hvars strand vi stodo, Och morgonsolen gick förklarad opp; "Se", sade Minna, " som den ljus, säll, stark din bana genom världen Och kom med lugn och värma såsom den Till våra dalar, till din Minna åter."

Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek att skaffa. Ingenting! Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig och jag älskar dig ännu. En liten båt gled fram öfver ett haf utan strand. Fjärranifrån var den blott som ett stoftgrand i det blå, närmare håll liknade den ett lefvande väsen, som sträfvade stönande framåt, mot vind och ström.

Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i sanden. Han sprang ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar.

Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna dagarne mer än en gång rönt samma känsla.

När jag vaknade Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus korset mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en strand.