Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juli 2025
Våren kom åter; då Stod han allena där. Flickan var borta, låg Vissnad i jordens famn; Ängen var grön igen, Leende, blomsterrik. Minna satt i lunden Och på kransen såg, Som, af rosor bunden, I dess sköte låg, Och en tår föll neder Uppå blomstren då, Men till kransen beder Ömma flickan så: "Sköna, får du stanna På min ynglings hår, Dofta kring hans panna Kärlek blott och vår!
Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden Med löfvens tusen tungor, som om vinden Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen Till henne skulle hviska: "Du är mor!" Låt kölden smälta på dess makes panna, Gif faderskänslor åt hans marmoranlet Och låt hans blickar röja, att han då Begriper värdet af sin stulna lycka. Mig må din pensel vårdslöst kasta ut Bland klipporna, som trona där i fjärran.
Nog sagt, hon kommer in, kastar sig i mina armar hon var något onykter kysser mig på kinderna och duar mig. Engelskan stiger upp, betalar för sig och går. Och därmed var det slut, på allvar. Hon kom aldrig igen! Tack vare Minna, som för övrigt hade varnat mig för denna dam, av skäl som inte höra hit.
Och lutad mot min skuldra såg hon då Med barnslig vällust mot den sköna taflan; Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång, Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad; Ty brudgum lofte alltid gökens stämma, Och lycka väpplingens orakelspråk; Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum, Hvad denna lycka var, förstod hon väl. O Minna, skogsprofetens löfte svek; Men ödets profetior voro sanna.
En kärleksbädd är jordens gröna matta, Och sömnen är dock mera ljuf därunder; Hur saligt allt! Jag står på Minnas graf. Jag står på Minnas graf! O, det är ljuft Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere Och hur jag själf skall snart få hvila lugnt. Hur obetydlig var ej denna skatt, Som sköflades af oinvigda händer! Hvad ägde icke Minna kvar för mig?
Minna blickar Sin kärlek än ur ditt förgråtna öga; På dina kinder syns en skymt ännu Af rosengårdarna på Minnas kinder, Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem; Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna, Din röst är hennes, och din barm är hennes; Kom, låt mig känna, om ditt hjärta slår Så högt, så brinnande som hennes hjärta. Kom, kom! Ha, milda himmel, det är hon!
Och jag flög ut i världen, full af mod, Med hjärta glödande af kärlekens Och af den anade bedriftens sällhet. Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo, Och morgonsolen gick förklarad opp; "Se", sade Minna, "gå som den så ljus, Så säll, så stark din bana genom världen Och kom med lugn och värma såsom den Till våra dalar, till din Minna åter."
Och nu, och nu är intet mera kvar! Håll famnen öppen, Minna, där du glad Ur änglars krets mot min förvandling skådar; Håll famnen öppen, om ett ögonblick År jag hos dig, i dina armar redan! Om ren vid helga klockors ljud Jag stode i min högtidsskrud Och såge natt och dimmor fly Och söndans sköna morgon gry!
Och hennes anlet, låt det hälft förklaras Af dagens ljus och hälft af modersglädjens, Och att det sällare må röjas än, Låt några tårar i dess sällhet irra! Men gif den späda ängeln inga drag, Som likna mina. Nej! En annan gaf Åt Minna hennes sköna skatt, en annan Skall hon i honom älska, vid en annan Igenom honom bindas, och åt mig Skall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas.
Fullända teckningen af denna tafla, Där Minna väckts af morgonsolens strålar Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen. Med skärad pensel måla hennes ögon, Som tvenne himlar, lugna, klara, blå, Med gränslös ömhet famnande den späda.
Dagens Ord
Andra Tittar