United States or Brunei ? Vote for the TOP Country of the Week !
Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund, Och mellan stammarna i fjärran Attika? O ställen, mig bekanta och förtroliga! Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er! Som nektar, som ambrosia för gudarne, För mänskans tunga ljufva äro kära namn. LEDSVENNEN. Tyst, akta, tyst!
På den tiden gåvo de också rika skördar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg gå till. Därför ha vi också stämt Inge att möta oss vid freyblotet och stå till ansvar. Ryttare, du är gammal och färdas tungt och långsamt. Rid fortare, fortare! Om jag håller om mitt svärd, kan jag springa. Skulle lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sådant dåd våga ändå inte de kristna.
Det var Julianus' avsikt, att det skulle återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde.
Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön. Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än: "Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"
Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger? När du öppnar ögat åter, Är du i din moders armar, Känner i ditt späda sinne, Tänker som en dunkel tanke: "Ljuft det var på blomsterängen, Gladt bland fåglarne i lunden, Godt det var bland klara vågor, Varmt i solens ljus att bada, Bäst dock är i denna famnen." I mitt hem en styfmor råder, Egen moder göms i mullen.
Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand. Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden.
Flickan gick en vintermorgon I den rimbeströdda lunden, Såg en vissnad ros och talte: "Sörj ej, sörj ej, arma blomma, Att din sköna tid förflutit! Du har lefvat, du har njutit, Du har ägt din vår och glädje, Innan vinterns köld dig nådde. Värre öde har mitt hjärta, Har på en gång vår och vinter: Gossens öga är dess vårdag, Och min moders är dess vinter."
Under den nattliga branden i lunden hade han kämpat med lågorna för att rädda en sista kvist från det heliga trädet, som ännu länge fortfor att lysa med sin grönska mitt genom elden. Han räckte den med en mörk besvärjelsesång till Blot-Sven, som ställde sig mitt i hovet vid den upphängda kitteln. Blot-Sven rörde om blodet och mjölet med kvisten. I en annan kittel kokade köttet.
Ett tomt munväder har skrämt barnen, och det är ingenting att höra på. Vad skulle det bli av deras tro, om de märkte att man lyssnade till sådant! Varken yxa eller eld biter på den lunden. Där står det heliga trädet, som grönskar både vinter och vår och dricker med sina rötter ur Mimers underjordiska källa. Du kan tro mig, främling, ifall du inte själv förr varit här!
Våren kom åter; då Stod han allena där. Flickan var borta, låg Vissnad i jordens famn; Ängen var grön igen, Leende, blomsterrik. Minna satt i lunden Och på kransen såg, Som, af rosor bunden, I dess sköte låg, Och en tår föll neder Uppå blomstren då, Men till kransen beder Ömma flickan så: "Sköna, får du stanna På min ynglings hår, Dofta kring hans panna Kärlek blott och vår!