United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och där längre bort höres spettarnas smattrande hugg, tjäderns och orrens bullrande flykt och ekorrens viga krafsande på släta furustammar. Ja, hvad det är friskt och vackert och fullt af lif i skogen en sådan vinterdag! Har du varit med där och känt, huru blodet sjuder och svallar af glädje och kärlek till det vackra svenska fosterlandet?
Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet. På den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja. Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.
Och tystnad rådde en minut, Han såg kring nejden som förut Från kullen, där vi stannat; Då tog han ord, då brast han ut: "Ja, yngling, här från denna strand Du ser ett stycke af det land Som fosterland du kallar: Skönt som vid Virdois sjöar här Är det kring Saimens tusen skär Där Vuoksens bölja svallar, Där Imatra i skum sig klär.
Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön. Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än: "Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"
Kraft, fägring, fröjd och frid, De kommit och försvunnit, Det har jag sett alltid. Hvad fast man kunde kalla Står ej på jordens grund; Som hafvets vågor svalla, Här svallar stund på stund; Ett haf är tiden här, Den starkaste måst falla, När hans våg kommen är.
"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter; Men I bjuden, och vågen sänks, Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar, Har ej makt att svälja ett hjälplöst barn. Jag har lärt er känna, ej jag blyges Att mig böja för er en gång. Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet Är mig ringa vorden. Jag går till er." Så han sade, och med svärdet stilla Skar han runor i ärrigt bröst.
Månne vågen väl, som svallar Hotande mot skeppets sida, Där han fjärran far, den dyre, Månne hafvets vilda dotter, Fast så långt från mig hon rasar, Ej mitt söfningsord förnimmer, Af min lätta hand ej lugnas, Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden?
"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening.
Vuxen upp på stranden Af en bäck, som svallar, Sköljd af hvarje hvirfvel, Hvilket lif af oro Lefver du, o blomma! Blomman hördes svara: "Om mig strömmen skonar, Om mig strömmen härjar, Är dock all min oro Blott en flyktig sommars. Vill du byta öde, Flicka, sköljd af strömmen I en ynglings hjärta?" Kom, du sorgsna nordan! Hvarje gång, du kommer, Bär du bud från henne.