United States or Norfolk Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
TEKMESSA. Jag hör din stämma, dyre, och jag känner den Och ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag Af dina ord förnimmer, att du sårad är. Kan intet till din räddning göras, kan jag ej Dig bistå? LEONTES. Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp. TEKMESSA. Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser Med sina fingerspetsar och sitt hjärta än.
"Nej kronan behåll, åt sonen din gif, den är mig för tung. Men låt för dess ära mig offra mitt lif, min dyre kung!" Hurra för tro och fröjd! KÖR. Hurra för tro och fröjd! OLOF KLAESSON. De börja redan, än en vers är kvar. Mot fiender hundra ensam han stred, hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd och med blick i brand.
Frihet måste hjälten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord: "Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda Och ditt hjärta nå: Tjusad af din makt, din ära, Ville hon en stund begära, Då för festen Hon kan tacka få."
Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv stiftat... Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom fönstret.
Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv stiftat... Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom fönstret.
Månne vågen väl, som svallar Hotande mot skeppets sida, Där han fjärran far, den dyre, Månne hafvets vilda dotter, Fast så långt från mig hon rasar, Ej mitt söfningsord förnimmer, Af min lätta hand ej lugnas, Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden?
DEN SKEPPSBRUTNE. En, som frågar dig Med en skeppsbruten främlings helga rättighet, På hvilken strand han funnit räddning. LEONTES. Vida kring Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu. Du skådar här det mångberömda Salamis. DEN SKEPPSBRUTNE. Jord, dyre jord! LEONTES. Han faller på sitt anlet ned Och för de bleka läpparna mot markens stoft Till kyssar, mera varma än en älskares.
Tänkte så och fattade beslutet: Neder steg hon i den dunkla källarn, Framtog bröllopsbägaren, den vigda, Smidd af idel guld i drifvet arbet Och ett minne af den dyre fadren.
I lyckans dag fann jag så lätt att dö. Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat, hur kan där hoppet ännu hviska: lef! Om åter till min dyre kung jag länder, det är ej den, som for, som återvänder. HERTIGEN. Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är till domen mindre skyldig än de andra. Träd närmare!
Dyre, kom, kom snart! JULIA. Du var förstämd helt visst, när nyss du kom; Låt bli att neka det, bekänn det bara. FRANK. Tyst, Julia, tala icke mer därom! JULIA. Hur vill jag annars väl förklara Den kalla, obekanta blick, du gaf Till svar på min? FRANK. Den vet jag ej utaf. Kall kunde den ej gärna vara, Då hjärtat brann JULIA. Jo, pytt! FRANK. Jo, ganska sant.