United States or Malta ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren, som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.
Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga vattnet och tog sedan barnen med sig upp. Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren. "Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens rum. Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och lade sig äfven sjelf. Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring henne.
Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform.
Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt vackert afsides och tittade en lång stund under lugg. Modren hade hållit pannan varm på spiskanten.
Men han har för oss så ofta lidit, Att vi en gång bort för honom lida. Sen, när alla tycktes somnat åter, Har jag sett än en och än en annan Smyga ut och komma in tillbaka. Har jag gissat deras afsikt, fader? Hvad de sagt, har deras kärlek diktat, Ty den felande är jag, i sanning." Fadren svarade med bruten stämma: "Gå, och straffet hinner dig i morgon."
Tänkte så och fattade beslutet: Neder steg hon i den dunkla källarn, Framtog bröllopsbägaren, den vigda, Smidd af idel guld i drifvet arbet Och ett minne af den dyre fadren.
Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren, under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det på golvet, och han hade mycket bråttom.
Om också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig. Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet. Se der, gossar! Doppa i saltvattnet. Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten.
Inga bördor tyngde honom hellre, ty fadren bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings dotter. Och som han själv ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren och brodern konung Abel.
Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda med honom.