Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !


Också ser man honom oftast hvila, om vintern framför ugnen någon bänk, om sommaren i solskenet marken.

Beställes hos Redaktionen af Tidn. Barnavännen, Uppsala. N:o 3 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 19 Jan. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905. Jesus botar en lam. Mark. 2: 1-12. Trött efter en mödosam färd hade Jesus väl behöft någon tids stillhet och hvila.

Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött af dagens färd, Men jag sökte nu ej hvila, tänkte ej tak och härd; Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Där fanns mer än härd och flamma, mer än hvila natten lång, Där fanns Finlands här församlad, ung och modig, stark och fri Och oss såg fosterlandet och fosterlandet vi. Ära öfver gamle Klercker, evig ära kräfver han!

LEONTES. Fader, stanna här! Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall Till saktmod återföra denna upprorstropp. LEIOKRITOS. Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.

Den bearbetar både gammalt och nytt; den både fångar de stora perspektiven, som stiga ur det framfarna, och den söker teckna linjerna som ge sig för betraktaren af det närliggande; den arbetar ständigt både med personligheterna, som hvila afslutade i tiden, om jag får säga, och med dem, som alltjämt röra sig och förvandlas. Detta allt skapar i synnerhet rörelse.

Jag gick tills jag var trött, att kroppen måste falla i hvila, och lade jag mig. Jag somnade också och sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men började ångesten nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som jag håller mer af än någon annan människa i världen?

Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, länge jag lefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var fyra morgonen, jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte hvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen var försvunnen.

Högt strålar morgonsolen ren, Naturen kläds i ljusets sken, Af fågelsånger ljuder skyn, Och ingen rörs dock än i byn. Hur kan väl odlarn hvila än? Är icke dagen ljus igen Och åkern gul och tegen full? Hvad gör, att han försmår dess gull? Dock se, han öppnar ren sitt tjäll. Hur lugn är ej hans blick, hur säll! Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf, Han, som en klädnad kastat af.

Denna syn var till den grad stärkande, att våra vägvisare råkade rakt af i skenande galopp, ropande till oss att vi kunde hvila en backe tills de genom flaggning hel paraplystång tillkännagåfvo, att de funnit en bebodd stuga.

FRANK. Jo, jag kan svälta, herre, det går an; Man spänner endast bältet litet trängre. Han är artist. v. Långt mer, han är en man. FRANK. Vill fröken hvila litet, välan! v. DANN. Ni afslår mitt anbud, ni föraktar Min ringa tjänst? FRANK. Jag nämnde mina skäl. Jag får ej motta den, men jag betraktar Mig som er godhets gäldenär likväl. Och nu att hämta färg! Ett kort farväl! v. v.

Dagens Ord

hertigs

Andra Tittar