United States or Turks and Caicos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff öfveradlt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, hvar han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långt ifrån. Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat.
Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot; Men från rote till rote en hviskning lopp, Man hörde ett dämpadt knot: "Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än." Men han syntes, han kom.
Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande.
Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Hvälf ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrådt sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Nämn honom blott den falska arm, Man ställt till Finlands stöd, Nämn honom blygd och hån och harm Och skuld och straff och död. Det är blott så, han kallas bör, Det är att skona den, som hör.
Han satt på samma plats som förr Och samma syssla skötte. Jag såg, att ren i stugans dörr En missnöjd blick mig mötte; Det var, som om han frågt där vid Får man ej ens till natten frid? Men annat var det nu med mig Jag kom med ändradt sinne: "Jag läst om Finlands sista krig Och äfven jag är finne. Min håg blef tänd att höra mer, Kanhända får jag det af er?"
Han, som en gång på våra kala drifvor stod Och kunde för sitt land dock kärlek bära, Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod, Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och mod Att träda fram och rädda Finlands ära, Han hvilar nu.
Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.
Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. Och själfva gräset uppå grafven hviskar: Hämnd öfver Flemings ätt i sista led! Det ropet gaf mig åter min besinning, mitt öga tändes, minnet vaknade och dig jag mindes, mindes hur jag smög ifrån dig, att du ej det skulle höra, och hur jag såg dig se'n på Flemings arm i vägens dam vid krökningen försvinna.
Ren försvunnen var den gyllne friden, Mord och härjning fyllde Finlands bygder, Männer stupade och kvinnor flydde. Upp från Lintulaks och Saarijärvi Kommo budskap, sorgeliga budskap, Ned från Storkyros och Lappos slätter Kommo icke gladare till Perho.
Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse har ej häri legat för Finlands välfärd?