United States or Haiti ? Vote for the TOP Country of the Week !
På ett ögonblick voro alla ute, och Karl Antons blod frös vid den syn, som mötte hans ögon. Alla de unga Söderbergarna stodo i en ring på alla fyra, tre av dem skällde och den fjärde jamade ömkligt. Mitt i ringen låg Karl Antons nya cylinder, borstad visserligen, men mot ludden, så att den i stället för slät och glänsande var luden och ruggig.
Banan var enkelspårig, och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse af försening »run curves». Det vill säga, att en signalerare gick förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar helst de kunde stundom med rätt allvarsamma sammanstötningar i de skarpa kurvorna.
Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som oavlåtligt följde henne. Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber full upprättelse eller helt fördömde honom.
Hon betraktade honom uppifrån och sade: Nu ska du väl ha smörj, Basse? Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log. Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa, Utan smidda fast med eld och hammar, Tyngde dem och lydde inga nycklar. Och han stod likväl, zigenarn Adolf, Glad på marken ren och eftertänkte, Hvart sin färd han skulle styra dädan, När, ur dödens slummer vaknad, förarn Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Den andra gick österut, mötte is den 17 Augusti vid 70° 30´ n. br. omkring 12 geogr. mil vester om Novaja Semlja och framkom två dagar senare till Jugor Schar, som var spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök den 2 September aflopp bättre.
Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen. På halva vägen mötte han Lönrot. Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende? Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade: Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan.
»Signal till framryckning!» rapporterade hon, fast det sedan visade sig, att hon blott sett männens höjda liar och att vägvisarne vid det gripande mötet glömde att hissa flagg. Vi tumlade vidare, framdrifna af vinden, mötte de rare, välsignade karlarne, hvilka smålogo mot oss och, utan att stanna, sade: »Vägen bent fram, fiskaren hemma.
Klar med giggen, jag skall ro över till bergensaren där borta.» Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg.
Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han. Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och fuktig.