Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 maj 2025
Fempunds-tunga bultar, icke lästa, Utan smidda fast med eld och hammar, Tyngde dem och lydde inga nycklar. Och han stod likväl, zigenarn Adolf, Glad på marken ren och eftertänkte, Hvart sin färd han skulle styra dädan, När, ur dödens slummer vaknad, förarn Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Tvenne solar ren från hvalfvet stupat, Tvenne nätter hade klarnat redan, Från den stund, de veko af till skogen; Men vid kvällen af den tredje dagen Valde de till hviloplats en lada, Fjärran från ett mänskligt hem belägen. När de där på höet satt sig neder, Började zigenarn Adolf tala: "Nå, i sanning, mina trogna vänner, Många hårda dar jag genomlefvat, Aldrig har jag svultit dock så länge.
Henne svarade zigenarn åter: "Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt, Gläds åt värmen i den fulla ladan, Gläds åt människornas goda sällskap; Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad, Jag åt friheten, förvärfvad åter, Mest dock, att vi fått en trogen broder." Åter talade zigenarkvinnan: "Bed, att stjärnan ej i molnet skrider, Att ej friheten i boja lägges, Bed, att brödratrohet ej må svika!"
Hellre lämnar jag mitt rika hemman, Dragande med er i ödemarker, Om mig Gud vill därtill unna styrka." Så han bad, och öfvertald zigenarn Höll med hugget opp och skänkte lifvet. "Om vid Gud du lofvar brödratrohet, Skall ett hår ej på din hjässa krökas, Ej så länge röfvarn Adolf andas Och med dessa båda ögon ser dig."
Så han sade, i sitt hjärta redan Stämplande försåt emot zigenarn, Mot zigenarn Adolf och hans maka. Mat och dricka hämtades på stunden, Syradt kalja i ett stop af furu, Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin, Och han sträckte glad sin hand till maten.
Strax den kommande till mötes gick han, Nådde honom och på starka skuldror Bar den trötte fram till ladan åter. Men när förarn framtog maten sedan, Brast zigenarkvinnan ut i tårar, Och zigenarn Adolf satt och talte: "Äten nu, men jag vill fila bojan, Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta." Men när hungern alla stillat hade, Sökte de med fröjd i höet hvila.
Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?"
Nu från tinget, där sitt straff han utstått, Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes Öfver Kangasalas ås tillbaka. Midt på vägen, där som smalast åsen, Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer, Slog han ögat opp och såg omkring sig, Såg och talte stilla till sin fångvakt: "Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar, Stränder, skogar, lunder, berg och ängar, Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt på bojan, Men med ögat fäst på spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Dagens Ord
Andra Tittar