United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?"
Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så galant", ropade alla och började maka på fröet.
Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt på bojan, Men med ögat fäst på spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Oanmäld och hälsande på ingen, Sakta till den sjukes rum hon skrider; Och hon sätter sig vid hufvudgärden, Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar Svalka åt hans feberheta panna. Men, till sultaninnan vänd, hon talar: "Sådan sjukdom som den tappre prinsens Önskar jag att må min broder träffa, Ja, mig själf som Mehmed paschas maka; Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom."
Knappt förlidna voro natt och gryning, När till paschan brud och brudgum tåga. Och de nalkas honom, och med ljufva Ord begynner turken: "Sköna flicka, Välj och säg, med hvem du önskar följa, Följa med Zekulo, eller maka Åt en pascha bli?" Vredgad höjer Zekulo sin stämma: "Är då detta nu din tro och kärlek, Som åt mig du vid din Gud har svurit?
Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du menniska". Aikyns öga strålade, intet sade hon. Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill lemna den.
Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres.
Min moder, denne lycklige, ljuse son, Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han Med en slafvinna fostrar han ättens hopp, En låg lifegens dotter hans maka är."
Kanske af en förvillad, Som återfunnit stigen till sitt hem Och skyndar jublande till barn och maka. Den sälle! Regnet faller kyligt ren, Och natten andas kallt; men ack, hur lätt Skall icke färdens långa möda glömmas I hvilobädden af en älskad famn! Där syns ju glädjesångerskan! Men ack, Hvad strid emellan hennes sång och väsen!
Må lyckan Svika dig i krigets kamp, din maka Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära, Och din svärfar ensam efterlefva! Må Dalmatien sin röda drufva Och sitt hvita korn dig aldrig gifva, Dig, gudlöse son, som kan din gamle Faders, Radoslaus', död begära!" Medan så ännu den kvalde klagar Och med tårar tvår den kulna klippan, Kom ett litet skepp med fulla segel, Fördt af Latiens ädla söner.