United States or El Salvador ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där.
Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap eller vad det nu än skulle bli.
Ty han sade: »De äro ju mitt folk, barn, som ej svika.» Och så blev han deras frälsare. I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. Därför att han älskade dem och ville skona dem, förlossade han dem. Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt, i forna tider.
Han skall vårt hopp ej svika, Om det af hjärtat är, Men tvinga den att vika, Som städs vårt fall begär. O kom, Guds lamm, du rena, Kom, Herre Jesu Krist, Att dig med oss förena, Så helas all vår brist; Vårt kött skall oss ej fälla, Där du vill stå oss bi; Vår blod, vår syndakälla, Gör du från smitta fri. Ja, vike från oss fjärran Hvar köttslig lustas makt!
Henne svarade zigenarn åter: "Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt, Gläds åt värmen i den fulla ladan, Gläds åt människornas goda sällskap; Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad, Jag åt friheten, förvärfvad åter, Mest dock, att vi fått en trogen broder." Åter talade zigenarkvinnan: "Bed, att stjärnan ej i molnet skrider, Att ej friheten i boja lägges, Bed, att brödratrohet ej må svika!"
Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens välfärd beror av trohet och icke av otrohet. Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt.
Stolt Morannal kallade jag min fader, Och som kungadotter jag blef din brud. Nu förgäfves ville jag förtiga, Hvad jag skydde att röja då. Allt jag kunde lida och allt fördraga, Men dig svika, Hjalmar, förmår jag ej. Stöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal, Ej en konung min fader var. Detta blod, som nu i mitt hjärta sjuder, Var kanske en gång en föraktad slafs.
Hans börda är dock aldrig svår, Hans ok är ljuft att draga; Han nöjs med hvad enhvar förmår Och bryter ej den svaga; Hans öga efter tron blott ser, Ej på vårt verk tillika; Själf är han den, oss krafter ger, När våra krafter svika. O Jesu, du vår vingårdsman, Hvi öppnas ej vårt öra, Då du så mildt oss ropar an Och i din gård vill föra?
Drotten teg i höghet, Men till honom ur kämpars rund Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna, Och han hof sin stämma till kraftens ord: "Kung, du åldras, armens senor svika, Tung du lutar mot jorden hän. Blott en skugga, smältande bort i natten, Ser ännu mitt öga af hvad du var. Var du själf dig nog, hvi lät du vissna Dina lemmar i ålderns höst?
Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma: Karl Möller, jag skall aldrig svika dig. Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster. Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.
Dagens Ord
Andra Tittar