United States or Somalia ? Vote for the TOP Country of the Week !


Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag Till dig; säg, hur du önskar. LEONTES. Låt mig slumra hän I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död, Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den. Men efter ödet vänligt unnat mig en vän Att anförtro min enda afskedshälsning åt, tag den nu och för den till Leiokritos.

Som morgonlugnet kring en källas blå, frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver. Du ler: o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga. Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena!

Det förekom honom som en grym lek av ödet, att en späd och älsklig varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser. Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor.

Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn, hälsade bekant flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms näsa.

»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets kung. Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen Fågelström, hälsade och passerade.

I fyra långa år framsläpade denne unge man, vilken naturen och ödet slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden.

Han måste förbli en gentleman. Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville låtsas pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig ståndaktig, som belöning skänka honom Greta!

De äldre fortsatte sin exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af ängen och syntes rådslå. Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten, och detta ett rätt allvarsamt sätt.

Jag skulle säkerligen vara mycket mer min plats i en sån där rörelse än som hennes nåd ett gods. Det kan jag försäkra dem! Eller vad tror du? Det tror jag visst, bedyrade tante Sara. Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten bordet och ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade: Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!

Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han aldrig älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som bestämde det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det måste vara ödet, hans Ananke.