United States or Seychelles ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det där, hvad det nu var. Ni tycker visst att det är synd om mig. Ja. Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig. Ja. Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till lyckan. Det är icke många, som finna lyckan. Nej. Och aldrig de rätta!
När den gamla, enkla kvinnan fattat Dessa lätta ords förmätna mening, Steg hon sårad fram ett steg och talte "Baronessa, tvenne år har redan Detta barn med sina svaga händer Skaffat sig och mor och syskon bärgning. Räkna kan man snart de korta stunder, Hon på denna tid åt hvilan unnat.
Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen, som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också han uppreser sig emot mig.
Emot höger ser han och mot vänster Och sin tjänare Goluban kallar: "O, min trogne tjänare Goluban! Sväng dig af den svanlikt hvita hästen, Tag furstinnan vid den mjälla handen Och till hvita borgen hemför henne; Men med Gud vill jag dig hafva unnat Att ej draga ut till Fågelfältet, Utan hemma bli i hvita borgen." När den trogne tjänarn afhört detta, Rinna tårar på hans hvita anlet.
Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag Till dig; säg, hur du önskar. LEONTES. Låt mig slumra hän I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död, Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den. Men efter ödet vänligt unnat mig en vän Att anförtro min enda afskedshälsning åt, Så tag den nu och för den till Leiokritos.
Här har jag nu gått och gömt och sparat på allt och aldrig unnat mig riktig förnöjelse mer än till hälften. Och du själv? Vad jag har kommit över, det har alltid varit för litet. För det har jag hellre köpt mig stenar och pärlor till mina kläder... Men vem är det, som kommer springande där nere på torget?
Han tycker sig vara så frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna ansigte! Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god just emot honom, som unnat honom så mycket godt.
Med sin stämmas milda bäfvan Gaf till svar den obekanta: "O furstinna, för att gifva, ej begära, Står den arma kvinnan för er: Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan Några ljusa år af sällhet; Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder Som sin späda vedergällning.
Nekar han dig dröja På det ljusa hår, O, då må du röja Minnas gömda tår!" Ack, natur, hur har jag kunnat Förolämpa dig? Andra har du fägring unnat, Ingen fägring mig. Ofta vid den slutna ringen Jag förskjuten står; På den fula blickar ingen, Ingen vän jag får; Och mitt hjärta slår som andra, Älskar såsom de: Hvarför skall jag ensam vandra Och försmådd mig se?
I bättre smycken hon en bättre lycka klädt, Om lifvet unnat henne den. Min krans är dyster, och min gördel gör din harm; O, när jag knöt dem, tänkte jag: Som jag så fattig denna halm ej vuxit har, Ej detta gräs så glädjelöst. Dock gärna, furste, för din vilja ville jag I blommor byta sorgens dräkt Och taga denna skarpa tistel från min barm Och gömma i mitt hjärta den."