United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henne Hämnas en grannes bitande ord, en tjänares tröghet; Men då ägnar det henne att blidka hans hetta med saktmod. Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lämnat hans sinne, Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila.
»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen. »Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon, som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom.
I bättre smycken hon en bättre lycka klädt, Om lifvet unnat henne den. Min krans är dyster, och min gördel gör din harm; O, när jag knöt dem, tänkte jag: Som jag så fattig denna halm ej vuxit har, Ej detta gräs så glädjelöst. Dock gärna, furste, för din vilja ville jag I blommor byta sorgens dräkt Och taga denna skarpa tistel från min barm Och gömma i mitt hjärta den."
Den hemske människoplågaren vek i sär hans skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i bröstet och tog i hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och höll fast det liksom för att pröva, hur det var beskaffat. Det kunde icke slå längre utan stod stilla. Vart ögonblick växte det fruktansvärda kvalet.
Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty »kärleken överskyler en myckenhet av synder». Varen gästvänliga mot varandra utan knot, och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
Herre, giv mig styrka att utan knot bära min lott, och ske Din vilja!... Mina vänner, tillade han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och mig.
Men varför är då min kärlek ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? Nej, saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna. Jag vill inte! ropade han.
Ja, sade hon och mötte kamraternas blickar, nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag hörde en dag en gosse säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i land med“. Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte: det skall bli annorlunda .
Om du bara vore som jag ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar åt sig, den svarta ledingen ropade Leena och knöt med näfven.
Det var min höga lust att se Den kantiga figuren, Hans styfva skick, hans anlete, Hans rock, så ovant skuren, Hans örnenäsa mest ändå Med brillor utan skalman på. Jag gick till gubben ofta ned Att gunstigt gyckel drifva. Det var min fröjd, när han blef vred Och kom sitt nät att rifva, Då jag fick nålen ur hans hand Och knöt en lycka falskt ibland.