United States or Croatia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var min höga lust att se Den kantiga figuren, Hans styfva skick, hans anlete, Hans rock, så ovant skuren, Hans örnenäsa mest ändå Med brillor utan skalman på. Jag gick till gubben ofta ned Att gunstigt gyckel drifva. Det var min fröjd, när han blef vred Och kom sitt nät att rifva, Då jag fick nålen ur hans hand Och knöt en lycka falskt ibland.
EUBULOS. Konung, tveka ej! Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös. EURYSAKES. Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det. Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför. De gå, men svag och vacklande är gossens gång, Min unge, dyre konungs.
Det föll honom så tungt och ovant för det här, att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så farligt. Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten. "Jag vill int vara utan er , först småstintena, som jag sörjer så farligt, och så er allihop." "Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."
Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld. Nu förstummades vi.
Jämte mina bröst, som stego, Steg en okänd eld i hjärtat, Jämte mina bröst, som svällde, Svällde oron under duken 1 den ovant höjda barmen. Ledsamt är det nu i stugan. Tungt är sinnet nu på fältet, Lugn finns icke mer i lunden, Trefnad icke mer i skuggan Under trädens mörka grenar. Oron tvingar mig till hvilan, Oron stör mig under sömnen, Oron väcker mig till ljuset, Till den nya dagens möte.
Men Döbeln reds fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, Att stora planer hvälfdes i hans sinne, Och slukar han mer, än han var van; Dock var han ovant mild också den dagen, Och ofta ljusnade de bistra dragen Mot någon välkänd, trumpen veteran.
De ställde sig därför omkring honom och krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass ovant han ännu skötte sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den dagen kunde tänka på ett överfall, hade han brynjan på sig och ett kort saxsvärd vid sidan. På bänken bredvid honom låg den väldiga kittelhatten, som ännu var silverblank kring nitarna.
"Så mångande tackar ska ni ha farfar!" Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" af Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i hennes sista stund.
Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns bröst och begynte snyfta. Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga och våta små händer i sina.
Först förekom det Alma litet ovant att gå allena, isynnerhet som de öfriga fruarna vanligtvis åtföljdes af sina män. Men Nymark skrattade åt dessa hennes betänkligheter och gycklade ständigt öfver dylika gamla konvenansbruk. "De plåga blott onödigtvis sig sjelfva och hvarandra," sade han. "Ser ni, de ha aldrig på samma gång lust att gå bort.