United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och han sa: Här sitter din väns mor och dyvlar på dig det ena felet värre än det andra och jag vet inte, vad jag skall göra med henne. Judit, den lilla skälmen, brast i skratt. Ack, kära far, sa hon, gumman vågar inte tro på sin lycka, med mindre än att hon får veta att jag har något fel.
Han kan ju ha krut i fickorna du är ett sådant godtroget lif, Erland! Sitten stilla och praten inte! sa fotografen. Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare kved Ingeborg. Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten. Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid på den tiden.
Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag ar här? Jo, jag är glad, sade Elsa. Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han taget och hon drog sig åt sidan. Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak? Ja.
Deras glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.
Den andre sängen, fyld med hö upp till brädden, erbjöd en lika fast och pålitlig hvilopunkt som ett klippblock. Medan vi sysslade med bäddarne tog bålet på spisen sig till att flamma allt mer och mer lustigt, så der blef en betydlig harmoni emellan dess knastrande och våra undertryckta skratt öfver budejornas rent handfallna förvåning. De hade nog aldrig förr emottagit besök af resande qvinnor.
Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd! Bravo! Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt och stoj. Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på årorna.
Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med! Jag lade bort min tallrik och följde dem. Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne.
Och när det icke hjelpte, höjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet. Det var en björn utan manér och omöjlig att uppfostra. Och der han gick fram, skallade det hånande skratt efter honom. Han hade varit färdig att »märka» flere än en af »damerna» med sin knytnäfve, han hade sinnet uppe, det hade bara behöfts en flägt, och det hade brustit ut och tagit låga.
Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria. Men det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett skratt.
Fjerran från sällskapstvång, nöjenas bing-li-bång, klander och tråk! Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken, likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig en middagslur i granskogarne.