United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron. Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt.
Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han: Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar! Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag.
Ur brädhögar och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och glodde häpna på de stolt vajande plymerna. Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör. Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla gränsen mellan stad och land.
Ofta körde han själv sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt. Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm.
Det var slutligen endast personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma dagar.
Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara! Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov! Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret.
Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden. Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle var försvunnen.
Han bar en lång öronlock, som gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn, den mesen, och dotterson till Lilja. När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster.
Den börjar vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han en slusk bland bäckar. Bron förbinder stad och land.
Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga. Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt. Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för?