Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 maj 2025
Nej, se jag ska ha sockerärter Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis naturligtvis en gris! Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus.
Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser. Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik.
Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.
Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga. Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt. Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för?
Då faster Mimmi stack huvudet inom dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Någon skall göra det. Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars red sin åbäkiga fux.
Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät: Med änglavingar på han dansar på tå bland änglarna små Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson!
Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.
Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga. Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick.
I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade, och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.
Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke. De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.
Dagens Ord
Andra Tittar