United States or Bermuda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN. Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek. Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.
Den var så full av rök, att han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda ben, två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn.
Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han var värre än ängelen Gabriel.
Hon såg Träsken med en stånglykta över huvudet, vidare länsman, även han med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt på nyktra ben. Men mellan dem raglade en gänglig gestalt. Han ömsom hoade som en uv, ömsom jamade som en likuggla. Det var han som ville ha välling, tänkte mor i Sutre. Jaså, den stackarn fick de tag på.
Ingen av de andra hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra. Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått känna på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra honom illa.
När skall han sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå För de steg, han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod, För de tårar, dem vi göto, då vi bort fä gjuta blod? Sveko vi vid Siikajoki, när det ändtligt gällde sen, Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?
De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten. Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och ögonen logo. Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham längtade ut. Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt Abraham. Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det är hans skyldighet.