Gästgivarn tumlade in genom dörren, stor i åthävorna och glad under ögona. Anders! ropade han. Var är du, Anners? Bror Anners lille? Var är du? Blicken häftade sig vid gumman och blev för några ögonblick tankfull och beslöjad. Men glädjen bröt åter fram, gnistrade i ögonen, fnyste genom näsan grinade i käften. Gästgivarn knöt sina nävar, krökte arm, att rockärmarna svällde stinna av muskler.

Och stellde vi maskinen landsvägen och vände propellen mot vind för det är bäst att upp mot vind och gick jag opp och satte mig i apparaten och Gösta och Anders höllo i där bak och sade jag när jag lyfter handen slepper ni! alldeles som Cederström gör.

Och satte jag i gång motorn den började snurra som mekanikern sagt och den bullrade alldeles förfärligt och innan jag visste ordet av hade Gösta och Anders släppt av där bak #och jag flög i väg#.

Sakta förde jag ratten åt venster och vende inåt Gärdet. Jag flög mot staden igen och förde jag fram ratten och sjönk sakta mot jorden alldeles bredvid hanngaren där Anders och Gösta tog emot mig och hurrade när jag steg ur och vakten sov fortfarande jupt fast maskinen hade bullrat förfärligt.

Utan jag bara grunna att gästgivarn gått till ögårn. Och där hade han korna. Och Träsken var i stallet. Och där hade han Bina och kärran och lådan. Och Daniel hade Valborg. Och Anders hade hästarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade alla valparna. Men inte var det någon, som hade mig. Utan jag grunnade att jag var som en främmandes kattunge, som kommer strykande.

Men slutligen blev han trött dansen och slöt ögonen. Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.

Jag för min del kan inte förklara saken annat sätt. Hon betraktade honom uppmärksamt, under det han talade. frågade hon om han skulle stanna i Sutre över natten. Han skakade huvudet. Och hon sade: behöver jag inte tänka liggplats för länsman? Han brummade: Jag har väl annat att göra. Än att ligga. Hon vände sig till Anders. du till köket och sätt vattenkitteln.

Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång. Ni ska inte föra väsen, pojkar. får ni skingra er.

Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och barn, eljest var det ju ingen hvila.

När han låg sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha kvar att lefva, och doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket obehagligtEn liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet.