United States or Kiribati ? Vote for the TOP Country of the Week !
Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn. Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar. J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt.
Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna.
Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen, komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror Broms' kolupplag.
Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen. Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.
J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett trevåningshus, det största i staden näst rådhuset.
Med åsidosättande av den himmelska rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga, men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det skulle skada J. A. Broms' intressen. Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden och reglade dörren.
Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och han var icke född i staden. Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och här mötte en överraskning!
Han ville rakt inte besvära. De frackklädde log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in kattsvansen och knäppte igen redingoten. När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som skar i de sjuka ögonen.
Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet. J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare.
Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel. Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar. Blekängen, det var hans kvarter.
Dagens Ord
Andra Tittar