United States or Iraq ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise: Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det! Varför? Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen". Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka? Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise. Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det.
Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande förlust för statskyrkan.
Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur.
Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep: Jo, en kan ha tur!
Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur! Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum. Varmed kan jag stå till tjänst? Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå. Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej.
Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika. Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar. Det är Sörman, ditt djävla Skomakar Hagelin svor! Och han ville göra mer än så.
Just som prosten en smula hastigt och vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum. Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed? Ingen visste det.
De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa. God natt, Benjamin. Gud vare med dig. Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret.
Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden. Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal. Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen? Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.
Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade: En skulle slå ihjäl'en. J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom!
Dagens Ord
Andra Tittar