United States or Montenegro ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till och krafterna toge af ja, hvad skulle då bli hennes lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde.
Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred. Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå. Om livet, min sockerdocka.
Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen brygga mellan den stojande lifslusten i hans Drömmar i purpur och det vemodsfulla dödskoketteriet i Memento mori . Länge hade Elsa Finne från sin undangömda vrå följt stridens gång med en växande längtan att höja sin hand och slå ett slag.
Hon hade i en hast blivit så tung i huvudet, ja rent av sömnig. I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat att säga varandra.
Ty jag kan icke tro att något av detta är honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd vrå. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»
Ett enkelt bref af hans hand kan föra den resande till jordens aflägsnaste vrå.
En man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. Jag förklarade honom nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle snart bli alldeles förhärdad. Min misstro var i alla händelser en yttring af manshat sade han. Jag betraktade honom som en fiende, den jag måste bekämpa. Nej, nej!
Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen
Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest. Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det yttersta.
När detta var gjort, slängde han den bort i en vrå och sade torrt: Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan. Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov. Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran undrande. Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder.